Tänk om spelvärlden inte alltid var så här.
En gång var lobbys fyllda av skratt och chattar av liv.
Men något förändrades. Tonläget blev hårdare. Folk började tystna.

Inte för att de saknade något att säga – utan för att det slutade kännas tryggt.
Och någonstans där föddes frågan: Måste det verkligen vara så här?

Tänk om det inte var rank eller stats som definierade oss, utan hur det känns att vara runt oss.
En Schysstgamer syns inte alltid – men märks.

Där en Schysstgamer är närvarande blir lobbyn tryggare, tonen lugnare och fler vågar ta plats.
Respekt är inte en svaghet. Det är en styrka.